FRÅN ÅDALEN TILL NU

En blåsig cykeltur slutade vid la Mano, vill säga monumentet över Sveriges och övriga frivilliga och stupade i spanska inbördeskriget. Där höll vänsterpartiet högtidsstund för de skjutna i Ådalen. Det är 75 år sedan svensk militär skjöt och dödade 5 människor. En av musikerna i blåsorkestern förhindrade den gången ett större blodbad genom att blåsa Eld upphör i sitt instrument. Han förstod att militären fått fnatt. Som de pavlovska hundar militärer vanligtvis är lystrade de förstås till betingningen. Den mannen och musikern förtjänar absolut lite postum uppmärksamhet.
Sen är kopplingen inte helt långsökt då det gäller den kära gamla klasskampen och arbetsrätten.
Det historiska patoset kan antagligen bara ett parti som vänsterpartiet och dess veteraner känna och uppleva. Att socialdemokraterna i sedvanlig maktfullkomlighet vill paradera på plats och utesluta vänsterpartiet nämndes förstås. Lilla svansvänstern blir plötsligt inte rumsren i en historisk ceremoni. Man kan skylla på valår eller annat.
Men de röda flaggorna och den tysta minuten för skjutna arbetare var osentimental.
Enighet efterlystes men det mesta är historia.
Den parlamentariska kampen som fördes under första halvan av 1900-talet, mellan arbetarklass och arbetsgivare, mellan liberaler och höger och mellan kommunister och socialdemokrater eller mellan revisionister och reformister den består givetvis.
Men det är nya konstellationer som gäller idag.
Inte minst kändes det en aning skrattretande att se vänsterpartistiska
kommunpolitiker sörja skjutna arbetare för 75 år sedan.
I dagens offentliga sektor är vänsterpartiet arbetsgivare. De skjuter inte anställda arbetare. Men inte bryr de sig om arbetsrätt eller den fackliga solidaritet som låg till grund för skotten i Ådalen eller dagens arbetsrättsliga stridsfrågor.
Nog infinner sig hyckleriet och löjligheten under vänsterpartiets lilla manifestation. Samtidigt vore det förstås ännu värre om inte ens vänsterpartiet låtsades att man stod på arbetarnas sida.
Retorik kan ha en mening alldeles oavsett den reella verkligheten. Antagligen börjar all förändring med retorik.
Frågan är hur stor klyftan och klyftorna måste bli, mellan "klasser" och mellan retorik och praktik. Först då visar det sig vilka metoder som finns att välja mellan...