VÄLFÄRDSSTATEN OCH POLITIKEN

Idag hade Upprop för gemensam välfärd seminarium i Stockholm. Meningen var att utveckla nätverk som i sin tur är tänkt att påverka politiker inför höstens val.
Som inspirationskällor fanns Asbjörn Wahl och Lena Sundström på plats. Asbjörn Wahl redogjorde för ett norskt nätverk som jobbat effektivt och målmedvetet för att vrida makten från marknaden tillbaka till politiken. Det verkar inte osannolikt att den nuvarande vänsterregeringen i Norge på vissa plan är ett resultat av detta norska oppror...
Lena Sundström som i en bok beskrivit absurditeten i Göran Perssons avregleringspolitik lyckades också med många träffsäkra poänger klargöra hur marknadstänkandet överrumplat och lurat oss alla in i minsta trygghetsatom. När elmarknaden släpptes loss och pensionssystemet länkades till en nervös och labil aktiemarknad blev vi alla förvirrade, svikna och totalt akterseglade.
Attac och andra nätverk har gjort försök under de senaste åren att lyfta fram frågorna.
En aktivist från Norrköping redogjorde för hur man lyckats få till stånd så pass mycket dialog med de lokala politikerna att vattenprivatiseringen är på väg tillbaka till offentlig regi!

Diskussionen om hur man ska bedriva detta viktigaste tänkbara opinionsarbete visar på samma historiska skiljelinjer som alltid funnits.
Ska man ge sig in i parlamentariskt kompromissande och i vilken utsträckning!
Ska man kritisera sossarna och ändå rösta på dem därför att det inte finns några alternativ?

Vänsterpartiet har valt. De sneglar mer än någonsin västerut och hoppas på att svenska människor ska tänka som de norska. Man hoppas på ministerposter precis som SV fått i Norge.

För mig som bott i Norge blir detta konstigt. Länder har olika historiska traditioner. Alla gemensamma nämnare till trots finns det skillnader.
Det kan vara tecken på en "nationell" identitetskris när man så oreflekterat önsketänker. (Som den svenska vänstern gör.)
Norrmännen har en nationell identitet byggd på helt andra upprorsanor än de svenska.
Norge har oljepengar i överflöd. De är inte medlemmar i EU.
Allt detta är viktiga skillnader. Det finns flera.

Se bara på dessa inslag från Asbjörn Wahls redogörelse från norsk samhällsdebatt. Man pratar där om BRUTALISERINGEN av arbetslivet.
I Sverige sägs inte mycket om det. Här förföljer mediedrakar de som slagits ut från arbetsmarknaden. De arbetslösa och sjuka traumatiseras av både journalismen och ledande svenska politiker. Man redogör aldrig för orsaker till utslagning. Det är hela tiden underförstått att det handlar om individuella tillkortakommanden. Partiledare från Ohly till Reinfelt tävlar om att skuldbelägga arbetslösa (det är ett fruktansvärt öde!?) och gör inga ansträngningar att analysera orsak och verkan-eller verkan och orsak. Man vill ha dock olika nivåer i allmänna försäkringssystem!
Och så vill man från svenska vänsterpolitikers sida importera Norges lösningar, men hoppa över norska motståndsrörelsens skarpa analys!
Min pessimistiska prognos är att det straffar sig både för svensk parlamentarisk och utomparlamentarisk vänster. Som vanligt hoppas jag att jag har fel!