KONSTRUKTIV VÄNSTERKRITIK

Hur uttrycker man sig för att ha minsta lilla utsikt att bli lyssnad till? Under mina sju år som medlem i vänsterpartiet märkte jag en stor skillnad mellan fotfolk, nya medlemmar och de som blivit förtroendevalda av ett oftast väldigt litet antal besökande medlemmar. När representanten till stadsdelsnämnden och landstinget utsågs fanns det två röstande medlemmar närvarande. Det fanns två poster som skulle tillsättas. De fanns två kandidater. Så fanns det två röstande helt nya medlemmar som inte kände någon av kandidaterna. Naturligtvis är det inget konstigt med den proceduren. Det kan inte vara på något annat sätt egentligen. Det konstiga infinner sig senare, oftast när de demokratiskt förtroendevalda ska fatta besluten som senare ska implementeras av tjänstemän. Det är ju i den situationen som en partirepresentant förväntas lyssna, på både partikamrater och allmänhet.
Ett av skälen till att s, v och mp vill ha stadsdelsnämnder är att man tycker att de ökar närheten mellan medborgare och beslutsfattare!
När jag i mitten av 90-talet hade barn på dagis i Stockholm märkte föräldrarna att barngrupperna blivit alldeles för stora. Vi sökte upp ansvariga politiker i stadsdelsnämnden. Eftersom jag samtidigt var medlem i v-partiet hade jag förstås förväntat mig att min partikamrat skulle stödja oss föräldrar! Men hon hade blivit såååå god kompis med politikerkollgerorna i nämnden. Det var borgerlig majoritet på den tiden. Man upplevde de ilskna föräldrarna som "otäcka och hotfulla" och slöt sig samman i god korporativ anda. Vänsterpartisten i fråga hade inga egna barn och förde politikernas talan när hon hävdade att vi föräldrar fick finna oss i situationen för så var det överallt. Hon var ju då fritidspolitiker samtidigt som hon var anställd som tjänsteman - förlåt tjänstekvinna i kommunen!
När jag upptäckte den grad av förakt för politiker som faktiskt fanns och finns bland människor blev jag mycket oroad för politikens framtid. Tyckte rentav av att detta förakt i högsta grad borde intressera de aktiva politikerna! Åtminstone bland vänsterpolitiker, vars faktiska politik är beroende av trovärdighet.
Men jag måste ha uttryckt mig på fel sätt. För de var antingen helt ointresserade eller så blev de arga och tyckte att jag hade fel. Det finns minsann inte alls något förakt och de anställda har förtroende, minsann. Man blev förorättad, alldeles särskilt bland de som kommit halvlångt i karriärren. De som harvar i Stadshuset typ och inte kommit så högt upp. De var väldigt känsliga.
Nu tio år senare har jag märkt att småbarnsföräldrar kämpar med exakt samma frågor som för tio år sedan.
För fyra år sedan blev det en mycket knapp majoritet för s, v och mp. De hade gått till val på att bl.a. minska barngrupperna i förskolan. Med det blev si och så vilket man idag tvingas medge från vänstermajoritetens sida. Det förefaller inte troligt att politikerföraktet minskat?
Men hur dessa kommunpolitiker förmår lura sig själva år efter år är fascinerande!
Jag ska försöka redogöra för fler erfarenheter med tiden. Det kan vara så att man inte tänkt igenom sitt läge ordentligt. Att man prioriteterar sin egen bekvämlighet och organisation före en fungerande verksamhet? Kan det vara så att föraktet för politik och politiker är fullständigt självförvållat och välförtjänt? Tänker såsmåningom berätta när ingen jävla vänsterpartist ville höja ett finger för att stoppa utförsäljningen av hyresrätter i Stockholms innerstad! De hade viktigare saker för sig. Men det är svårt att tro på Tora som så gärna vill ha en lägenhet. Visserligen är väl Ung Vänster lite tuffare än Moderpartiet, men de lär inte tränga igenom kampen för ministerposter!